GurkOlle möter laget - del 2

26 april 2019 09:00

Under förra veckan samlades VIKs A-lag för materialprovning och olika slags fystester. Här kommer lite reflektioner från GurkOlle från veckans olika fystester när laget var samlat.


Efter att mött upp alla spelare, ledare, under måndagen fick jag möjlighet att vara med både under tisdag, onsdag samt torsdag. Från ord till handling, för spelarna. Själv flöt jag bara runt och gottade mig åt sällskapet. Gjorde några nedslag här och där och bytte lite ord och tankar med spelarna.

Vad var det då som hände dessa dagar? Tja, fysiska tester, helt enkelt. Nu skulle agnarna skiljas från vetet. Under tisdagen och onsdagen var det samling i idrottshallen för allehanda fysiska påfrestningar. Under tisdagen var det mycket spänst, som gällde. I en övning skulle spelarna stå på ett ben för att sedan skutta iväg likt en känguru. De startade med andra ord utan ansats och skulle hoppa/skutta så långt som möjligt på samma ben. Som vanligt blev det tävling. Alla mätningar följdes noga och kommenterades högljutt. Inte sällan anklagade man varandra för fusk. Vinnaren i denna disciplin nådde strax över åtta meter! Jag nämner inget namn då spelaren ifråga annars riskerar att drabbas av hybris.

En annan övning var att stå på en fot, hoppa sidledes, landa på samma fot. Utan ansats, naturligtvis. Hur långt de hoppade? Tja, de längsta hoppen mätte upp mot 2,40 meter. Om jag inte såg fel var det samma spelare som skuttade tresteg längst som ”vann” även denna disciplin!

Under onsdagen genomfördes sedan det efterlängtade(!) Beep-testet. Ett konditionstest där man springer fram och tillbaka mellan två punkter som är 20 meter från varandra. Under testet spelas ett pip upp i vissa intervaller. Vid varje pip ska testpersonen ha nått nästa vändpunkt. Tiden mellan dessa pip minskas succesivt. Man måste med andra ord springa snabbare och snabbare för varje ny nivå.

Inledningsvis såg det rätt behagligt ut när spelarna joggade fram och tillbaka på filtmattan i idrottshallen, men, det förändrades rätt fort. Redan vid nivå 7-8, när spelarna sprungit cirka 1500 meter inom loppet av 9 minuter, började andhämtningen bli mer ljudlig, om man säger så. Vid nivå 10 började allvaret. Ingen promenad i parken längre, helt enkelt. Nu kanske inte detta låter så märkvärdigt i allas öron men betänk att spelarna fick vända och starta om vid var 20:e meter. Start och stopp, kan man säga. Att springa samma sträcka på bana är med andra ord inte jämförbart.

Hur många nivåer finns det då i detta test? Tja, den som vill, orkar, och kan får hålla på till nivå 21. Denne har då avverkat närmare 5000 meter strax under 22 minuter. Finns säkert en och annan maratonlöpare som fixar detta utan problem. Däremot inte så många hockeyspelare som rent generellt tycker väldigt illa om att springa.

En liten extra krydda under dessa dagar två i idrottshallen. Måste bara få nämna Marcus Dahlbom, vilket löpsteg den mannen har! När jag påpekade detta för honom pekade han på sina anklar. ”Jag har anklar som en kenyan”, var den enkla förklaringen!

Under torsdagen, slutligen, fick spelartruppen köra ett pass i gymmet i ABB Arena Nord under övervakning av instruktörer innan de fick ledigt för att fira påsk.