GurkOlle välkomnar Josef Ingman

8 april 2019 11:00

Dags för den tredje versionen av vår intervjuserie ”GurkOlle välkomnar…” Den här gången fick vår käre skribent något att bita i.

Så här summerar Olle ”dygnet” med Josef Ingman i telefon: -Efter tre samtal och att ha skalat bort en tredjedel av den första versionen av texten, är den nu redo att publiceras. Måste bara säga, vilken härlig karaktär VIK har hittat i Josef Ingman. En superkille! Men, om kommande nyförvärv pratar lika mycket måste jag nog ta tjänstledigt från mitt läraryrke (skratt).


-Hej är Josef, GurkOlle från VIK!

-Tjenare!

-Är du hemma i Ångermanland nu?

-Nej, jag är nere i Karlskrona. Just nu håller jag på att fixa lite gröt. Det behövs innan jag ska sticka iväg och träna.

-Tränar du själv nu, eller?

-Det gäller att hålla igång, det kommer snart en ny säsong och då vill man vara väl förberedd! Man passar på att köra lite extra. Då är man lite före de andra när det drar igång.

-Men, du har ju precis slutat säsongen?

-Ja, men vill man komma någonstans i livet, då måste man kämpa!

-Det du sa nu skulle du få säga till mina elever. Att man måste kämpa för att komma någonstans!

-Jo, men det är så. Jag har inte haft den lätta vägen. Min resa har varit väldigt krokig. Om det är någon som vet hur det är att kämpa sig fram så är det jag.

-Det finns alltid några få personer som har en unik talang, som gör att de kan glida fram lite, bekvämt. Men de flesta måste göra det hårda jobbet!

-Precis, man har två vägval. Ska man fortsätta vara medioker eller…

-När insåg du att du själv stod vid detta vägskäl. Börja kämpa eller fortsätta vara, medioker?

-För mig kom det rätt sent. Jag hade varit och spelat i HockeyAllsvenskan tidigare, om jag fattat tidigare. Jag var lika dan som du beskrev skolelever. Var inte riktigt beredd att kämpa.

-Igår pratade jag med August Nilsson. Då kom vi in på att du skrivit på för Västerås. Jag bad då August beskriva dig, med några få ord. Jag berättar inte nu vad han sa.

-(Skratt) Okey!

-Jag frågade vad August trodde du skulle säga om honom. Nu vill jag stämma av om du beskriver August som han trodde! Med andra ord vet jag vad du kommer säga, typ!

-(Skratt) Okey!

-Men först måste jag följa upp det du sa i början. Du sa att du lagade gröt! Är det din favoritfrukost?

-Nej, jag hatar gröt!

-(Skratt) Ja, då måste du ha bra karaktär. Du tillagar och äter något som du, hatar!

-(Skratt)

-Du kanske hatar att träna också, men tränar som fan, bara för att du har en stark karaktär?

-(Skratt) Nejdå, träna går helt okey, faktiskt!

-Är det något mer som du inte gillar, men som du gör?

-Jag hatar att springa och cykla! Jag har aldrig förstått varför man ska springa.

(Redan här, under intervjun, kände jag att samtalet behövdes styras upp. Det blev en kort paus för reflektion.)

-Var är vi någonstans nu Josef? Har jag frågat om något väsentligt ännu? Gröten har vi avhandlat. Jag säger Modo, vad säger du då?

(Ännu en gång tycktes vi tappa tråden i samtalet. Det visade sig att vi hade ett gemensamt ursprung. Vår släkt hade tydligen trampat samma stigar i Ångermanland och Västerbotten. Efter att vi gått igenom detta stickspår fortsatte vi...)

-Nå, åter till din tid i Modo!

-Om vi säger så här, jag var lite besviken på Modo. Plötsligt dök det upp en möjlighet att åka till USA och spela. Min förra agent tipsade om det här i USA. Att det sedan blev Fairbanks, så långt bort som möjligt, var en tillfällighet.

-I vilken delstat var detta?

-Det var Alaska!

-Alaska!? Jaha, agenten tipsade om detta och du tyckte det lät bra?

-Nej, det tänkte jag inte, förstås! Men jag är ganska spontan som människa.

-Jaha, och din mor och far tyckte det lät som en bra ide att åka till Alaska och lira hockey?

-Nehej! (Skratt) Det tog nog ett tag innan de accepterade det.

-Kom du dit mitt i en säsong?

Ja, precis! Jag kom dit mitt i säsong. Sedan ville de ha kvar mig ett år till.

Jag måste bara stanna till och fråga, Alaska? Av alla ställen?

-Det byggde karaktär! Tänk dig att leva i minus fyrtio grader! Tänk dig, jag är norrlänning. Jävlar i mig, jag är ju norrlänning! Men skämt åsido, det bästa laget i den ligan var Fairbanks. De hade ett riktigt bra lag. Vi tog guld där andra året. Då fick man lyfta bucklan. Jag har ju nämligen U16-silver, J18-silver och J20-silver.

-Ah! Du fick på något sätt kröna karriären med ett guld!

-Ja, precis. Äntligen! Jag drog över till andra sidan och så fick jag ett guld som juniorspelare.

-Rent ishockeymässigt. Fick du någon speciell roll i laget?

-Det blev en extremt bra erfarenhet för mig. Som jag sa tidigare så byggde det på min karaktär som spelare. Här fick man inte tid till att gnälla. Det var bara att gå in på isen och tuta och köra. Det var svinkallt och omständigheterna kanske inte var de bästa. Och där så var det liksom annorlunda regler. Jag slogs en del. Det var liten rink. Man tacklades lite mer. Man fick erfarenhet av en helt annan ishockey än i Sverige. Det var helt underbart att få med sig den erfarenheten. Om det blir lite grinigt, lite tuffare, så har man lärt sig att hantera det också. Men efter det har jag gått från att vara grinig till att bli en mer lugn person ute på isen.

[Fakta: Fairbanks, Alaska, har en folkmängd på cirka 32 000 invånare. Detta gör staden till näst mest befolkade i Alaska efter Anchorage. Staden ligger på samma breddgrad som Skellefteå, Sverige. Det råder subarktiskt klimat. Högsommaren är väldigt kort med temperaturen liknande den vi har i Mellansverige. Vintrarna är dock mycket kalla med temperaturer som ofta understiger – 25°. Källa: Wikipedia]

-Jag har inte brytt mig om att kolla upp så mycket stats när det gäller din karriär. Den som vill veta mer om det kan googla själv. Jag är mer ute efter personen Josef Ingman. Du flyttade hem till Sverige och, Kallinge/Ronneby IF?

-Det var en upplevelse, lite för mig, att komma till Kallinge/Ronneby IF. Grejen var den att jag hade bara tidigare erfarenhet av spel i division ett från serier uppe i Norrland. Jag var utlånad till Ö-vik Hockey när jag spelade i Modo. Den hockey som spelades i den serien var inte mycket att hänga i julgranen. Därför var jag lite misstänksam mot spel i Kallinge, division ett, men jag fick snabbt se att det var bra ishockey! Första säsongen hade jag lite jobbigt. Jag hade kanske ännu inte riktigt fattat vad det handla om att s p e l a ishockey! Jag spelade för att det var hur kul som helst men samtidigt var jag som ett barn utanför isen. Du skulle sett mitt rum där jag bodde! Om du har egna barn kanske du kan tänka dig?

-Jo, jag har egna barn. Fyra uppvuxna. Jag vet hur det kan se ut i ett rum där en tonåring bor! Med andra ord, du hade ingen större ordning på dig själv när du började spela för Kallinge?

-Nej, jag förstod inte riktigt! Jag hade nog inte själv fattat riktigt om det var hockey jag ville hålla på med. Det var en mognadsfråga. Men sen då fick jag det ganska på svart och vitt av min tidigare tränare, Per Ljusteräng, och sedan när jag träffade min flickvän.

-Låt mig gissa! Flickvännen kom hem till dig och utbrast: - Vad i hela friden är detta? när hon såg din lya?

-(Skratt) Jaha, precis så var det! Hon tyckte det såg så hemskt ut att hon inte ville träffa mig mer till en början!

-Då blev det plötsligt lite ”Alaska” i din lya. Det blev väldigt kallt omkring dig?

-(Skratt) Precis! Den där värmen fanns liksom inte kvar i rummet längre!

-Kan man säga att Alaska flyttade in tillfälligt i din lägenhet i Kallinge?

-(Skratt) Stämmer precis!

-Men, då städade du? Säsongen 2017/18, då städade du!

-(Skratt) Ja, men precis!

-Nåja, det är alltid trevligt att träffa kvinnan i sitt liv!

-Ja, precis. Och det blev så att tränaren, Per Ljusteräng, sa till mig, ”vet du vilken talang du har, men vad i helvetet håller du på med?”, ”du kastar ju bort din talang!”. Först då var jag tydligen redo att höra det här! Ingen hade sagt till mig förut. Morsan och farsan daltade lite med mig och tyckte det var viktigt att jag hade roligt. De ville inte sätta för stor press på mitt spelande, även om de tyckte det såg fruktansvärt ut på mitt rum(skratt). Du ska veta att jag inte hade bäddat sängen på tio år! Men då vaknade jag upp, på något sätt. Det där behövde jag. Tack vare att någon sa till mig, på skarpen, tvingades jag ta tag i mig själv. Då började jag träna stenhårt, ta allt på allvar, och då började det hända grejer. Då kunde min talang frodas och blomma ut. Det gjorde att min andra säsong i Kallinge/Ronneby IF blev så mycket bättre. Sedan tog jag med mig det, tränade ännu hårdare, innan säsongen i Karlskrona. Och så hände det bara ännu mer grejer. Jag kände att jag var på en resa framåt i min karriär.

**-Man kan säga att du gjort en spännande resa fram till idag. Ö-vik, Alaska, Kallinge, städningen, uppvaknandet, du tog tag i dig själv, utvecklingen på isen, och sedan blev det flytt till Karlskrona. **

-Ja, det stämmer!

-Hur bor du i Karlskrona?

-Jag bor precis vid vattnet. I och för sig, det är vatten omkring överallt. Mitt emot Scandic Hotell. Ganska centralt. Det är en lägenhet, en tvåa. Där bor jag just nu med tjejen och hunden. Det är fint. Det är ett gammeldags hus. Tror det är K-märkt, till och med.

-Hunden, fanns den med från Kallinge/Ronneby?

-Äh, om vi säger så här. När jag träffade min flickvän, så fick jag en hund på köpet. Hon hade tingat hunden precis innan vi träffades.

-Hur var det att spela i NKT-Arena?

-Det är en ganska stor arena. De fick ju bygga om den när de gick upp till SHL. Sedan beror det på hur mycket folk som kommer till matcherna. Nu är det ju ett ganska stort intresse även om det minskade på slutet. Mycket beroende på att KHK åkte ur SHL. Men när det var mycket folk, och klacken var på gång, så var det sjukt härligt att spela i den arenan.

-Det ryktas om att det är fint i Karlskrona, som stad!

-Om vi säger så här. Både Kalmar och Karlskrona är riktiga sommarstäder. Det beror på att det är så sjukt fint häromkring på somrarna. Det blir vackert. Mycket beroende på att du just har vattnet, havet, runt omkring, och en massa småöar. När det är varmt, solen skiner, då blir det nästan lite magiskt över det hela.

-Du kommer få se lite vatten i Västerås också. Mälaren. Lite beroende på var du väljer att bo.

-Jag har ingen aning själv än om var jag kommer bo i Västerås men det kommer bli intressant!

-Nu går vi vidare. Västerås nästa anhalt. Du tycks ha en väldigt stark vilja att lyckas, en drivkraft. Finns det en risk att det kan komma en liten motreaktion nu?

-Ja, vill man för mycket, då blir det inte heller bra! Som exempel, nu innebär det så här, jag sa ju precis att jag skulle åka och träna. Men det innebär att jag kan ju inte träna sönder mig. Jag måste hitta en balans. Det är jätteviktigt också. Har man höga ambitioner är det lätt att man blir för självkritisk. Då är det risk att man ser saker som misslyckanden.

-En framgångsväg kanske är att man som spelare backar tillbaka lite. Spelar väldigt enkelt.

-Ja men precis! Där har du nyckeln. Jag är, både som spelare och person, en som kan grubbla en hel del. Går jag ut och spelar ishockey och tänker för mycket på det som kan gå fel, då kommer det synas i mitt spel. Det blir inte bra för mig. Då kan inte jag få ut mitt spel. Man fungerar bäst på isen när man inte tänker. Så det gäller att göra saker enkelt, chippa ut pucken, åka och byta, tills man känner sig bekväm. Det är aldrig fult, eller fel, att spela enkelt. Att spela enkelt kan ofta vara det bästa. Det är det man som spelare måste förstå.

-Man pratar mycket om det mentala, för idrottare, lagspelare. Vad tycker du om att ta hjälp av en mental tränare?

-Jag tror så här. Med rätt tränare, som har förmågan att lyssna på spelarna, så är det tillräckligt. Med tränare som är öppna och vill ha en mer personlig relation med sina spelare, där ska det inte behövas. Jag förväntar mig alltid att tränare ska prata med mig om de ser att jag börjar grubbla för mycket. Jag kommer söka upp tränarna om det är något som jag vill prata om. Allting handlar om hur öppen man är med sig själv. Om inte jag säger något, till någon, då måste jag ju klara mig själv. Men är man öppen och säger som det är, det här funkar inte för mig, då får man en dialog och kan lösa problem. Och jag tänker så här, om det funkar, att man kan prata med sin tränare, ja då har du en mental coach framför dig! Tränaren vill ju vårt bästa. Att ha en mental coach, bara för att man ska ha det, kan jag tycka är onödigt. Det är annorlunda om en spelare mår riktigt dåligt, inte kan ta sig ur sitt grubblande, ja men skicka honom till en mental coach! Då får vi se om det löser sig eller inte.

-Ja, men nu måste vi gå vidare. Då mitt närminne sviker mig då och då se vet jag inte riktigt vad jag frågat dig. Ställer jag samma fråga två gånger får du säga till.

-(Skratt)Det ingen fara!

-Är du bra på bänkpress?

-(Skratt)

-Du skrattar, men, detta är lite viktigt. Har ställt samma fråga till August Nilsson!

-Aha, okey, okey! Jag har inte kört bänkpress på länge. Den senaste kända noteringen är, hm, 120 kg! Men, du sa tidigare att du hade någon fråga jag skulle svara på om August Nilsson?*

-Ja, det stämmer. Du ska berätta lite om August. Du får använda tre ord för att beskriva honom. Dels som person, och sedan som spelare!

-Hm, vad ska man säga? Han är en filur! En spelevink, typ! Kommer in i omklädningsrummet, då kan han bara titta på en, le lite, säga något ord, och sedan smågarvar han åt sig själv! Spelevink!

-Som spelare då? Tre ord funkar ju tydligen inte för dig. Så, berätta istället!

-Han är en viljestark spelare, som är duktig på att inte bara kasta iväg pucken, han vill behandla pucken. Bra blick för spelet.

-Tittar du på film?

-Ja, vi kollar på den del serier och film.

-Vad gillar du att titta på?

-Komedier, men sedan gillar jag dokumentärer. Jag gillar att titta på ”I huvudet på en mördare” som går på TV3. Jag tycker det är intressant hur sjukt människor kan tänka ibland. Sånt intresserar mig sjukt mycket. När det gäller TV-serier så gillar jag White Collar.

-Vad förväntar du dig av nästa säsong, i Västerås?

-Jag förväntar mig någonting positivt. Ett lag som kommer vilja mycket. Ett lag som kommer stå tillsammans. Sedan har jag fått ett intryck av att tränarna fokuserar på det som är positivt. Positivitet, framåtanda.

-Hur var det att möta Västerås den här säsongen?

-Vi mötte en motståndare som hade en grym kontinuitet i spelet. Hela säsongen. Västerås hade en extrem fart, och checking. Det gick fort, och det hände saker, hela tiden. Man såg ut att ha roligt ute på isen. Tränarna lyckades få alla spelare att göra det man var bäst på. Då blir det sjukt bra.

-Så här långt kan jag konstatera att August Nilsson hade rätt. Du har inte speciellt svårt att prata!

-(Skratt) Jag pratar som fan, så är det bara!

- Vad har du för flex på klubban?

-Hm, vad har jag nu? Jag har köpt en Bauer. Den har 85/87.

-Jaha, men jag tänker så här. Som back måste man väll ha en hårdare klubba så man kan crosschecka lite framför eget mål?

-(Skratt) Problemet för mig är att hitta en bra balans. Jag har funderat på att gå upp till 95 istället. Vill jag skjuta bra handledsskott måste jag ha flex 85 men ska jag skjuta direktskott med 85 så blir klubban som en jäkla banan! Egentligen ska man ha två klubbor med olika flex. En för spel fem mot fem, och en för spel i fem mot fyra!

-Är du född och uppvuxen i Örnsköldsvik?

-Jag är uppvuxen på olika ställen. Jag flyttade ganska mycket när jag var liten. Jag har faktiskt bott i Banafjäl, i Husum, från att jag var tre upp till sex.

-Nu hörde jag ett ljud i bakgrunden? Var det en dörr som gnällde eller var det hunden?

-(Skratt) Det var en dörr som gnekade!

-Vad är det för ras på hunden?

-En japansk spets! Den är allergivänlig. Vit päls. Den japanska spetsen är bara vit.

-Hur ska det bli att spela i ABB Arena Nord?

-Jag har hört, ryktesvägen, att Västerås har otroligt hängivna supportrar. Det är att riktigt bra tryck på läktaren. Det kommer bli riktigt roligt.

-Kommer du också upp till Västerås den 15 april för materialprovning?

-Ja, det stämmer, och sedan kommer jag komma till Västerås i början av maj. Flickvännen kommer komma upp i augusti.

-Josef, ojoj, tänker på att jag ska renskriva den här intervjun!

-(Skratt)

**-Du har inget speciellt du vill avslöja på slutet? Har du några tics för dig?

-Jag är en djävla pratglad person, men sen vet jag inte om jag har något annat. Inga tics.

**-När du sätter på dig utrusningen? Måste du alltid börja med hjälm, eller?

-Nej, från vänster till höger! Vänster skridsko, vänster ben. Vänster armbågsskydd, och så vidare. Grejen är att jag inte visste om att jag gjorde så här! Det var brorsan och syrrans kille, som frågade om jag hade några tics för mig. Nej, svarade jag. Men så började jag tänka efter! Så en dag i omklädningsrummet kom jag på mig själv. ”Fan, jag har gjort från vänster till höger, alltid”. Det överraskade mig själv.

**-Det där blev ju en alldeles lysande avrundning av vårt samtal. Du är helt enkelt lite ”vänster” när du tar på dig din utrusning! För att jag ska överleva att renskriva vårt samtal måste jag nog sluta här…

-Vet du vad?

-Nej, berätta!

-Jag brukar göra så här. Jag gjorde det med grabbarna i Karlskrona förra säsongen. Jag vet om att jag kan prata som fan men tänker inte alltid på det ibland. Så därför brukar jag säga till alla jag träffar, jag är så öppen som person, pratar jag för mycket, så säg till mig att ”hålla käften!”. Jag tar inte illa upp!

-(Skratt) Du bryter helt mot föreställningen om ”tysta norrlänningar!”.

-Jo, men jag vet hur jag är! Frågan är bara hur många högerkrokar jag kommer få innan jag lär mig att hålla tyst!

-(Skratt) Vet du vad Josef! Ät upp gröten nu och stick iväg och träna. Tack för ett trevligt samtal och stort välkommen till Västerås!

-Ja, men tack detsamma!