Bosse Wallin: "Mitt största VIK-ögonblick"

14 april 2018 12:00

Tillsammans har supportrar, partners, spelare, ledare, personal, styrelse och massor av ideellt arbetande människor med stora VIK-hjärtan sett till att säsongen 17/18 blev något helt fantastiskt.

En som har funnits med på olika sätt kring klubben i 40 år (som supporter i 60) är Bosse Wallin, 73 år.

Här summerar han sina känslor från säsongen - och förklarar varför han håller torsdagens lyckliga slut som sitt största ögonblick någonsin med VIK.

Till och med större än avancemanget till elitserien 1988.


Klockan har just passerat 21.20 och i almanackan ser man torsdag 12/4. Domaren har precis blåst av matchen mellan VIK och Troja från Ljungby. Gästerna har alldeles nyss skjutit in segerpucken till 2-3 i ett straffavgörande, bakom Marcus Dahlbom i VIK-kassen. En "vanlig" matchdag hade publiken lämnat arenan - djupt besvikna. Jag också. Men det här var ingen vanlig matchdag. Förlusten betydde inte ett smack för de hysteriskt euforiska VIK-fansen och publiken. Resultatet 2-2 efter 60 minuters ordinarie speltid innebar att laget gjort precis vad som krävts: man hade erövrat en poäng! Finessen var ju att den poängen var vad som saknades för att VIK efter säsongen 2017/18 skulle vara kvalificerade för nästa säsongs hockeyallsvenska! Nu var man där och firandet som utbröt var bortom all sans och förnuft. Lagets inofficielle allsångsledare Jimmie Jansson sågs stående på en bänk i spelarbåset, med en mikrofon i handen, anföra drygt fyra och ett halvt tusen personer i en dånande: "Vi älskar gulsvart"! Finns egentligen inget ord som tillräckligt belyser känslorna för alla. Det får duga med "EUFORI". Jo just det - med versaler. Mina egna känslor är obestämda. Jag gråter glädjetårar och försöker säga något vettigt och genomtänkt i en radiointervju direkt efter slutsignalen. Vet inte riktigt vad som hänt eller vad jag ska göra. Efter litet funderande och en massa kramar på vägen så tar jag mig litet tvekande ner till spelarbåset och går ut på isen. Inser att den person som jag söker och som jag verkligen vill ge en kram, är Thomas Paananen. Hittar honom men "tvingas" först krama om hans genomtrevlige pappa. Inget problem - det gör jag gärna. Och där är Thomas! Jag brottar mig fram och ger honom en lång och hård kram och nu kommer tårarna rejält. Jag viskar: "Jag är såå glad för din skull" och får precis samma svar tillbaka och en lång kram. Ska erkänna att Thomas och jag har ett förflutet ihop! Ända sedan vintern 2001 har jag bara tokälskat den här killen för hans intensiva glöd, för hans vilja och för hans enorma VIK-hjärta. Kan inte tänka mig en person som jag mer unnar den här framgången. Efter det - åker jag hem. Jag är helt tom.

Vaknar upp fredag morgon. Det bara bubblar i hela kroppen. Jag känner så mycket. Försöker förmedla till mig själv hur och vad jag känner, men det är svårt. Kastar mig in i twitter och häver ur mig allt jag orkar. Hela jag bara skriker efter att förmedla mina känslor, min enorma lycka, min glädje och mitt euforiska tillstånd. Herregud! Vi är tillbaka i Allsvenskan och kan lägga den här "straffkommenderingen" i HockeyEttan bakom oss! Lindlöven, Kumla och Boden i all ära, men jag hoppas av hela mitt hjärta att vi aldrig mer behöver spela mot er! Hela förmiddagen på fredagen går jag runt som i ett milt rus, fånigt flinande och sakta börjar det sjunka in. Vad som hänt. Vad "vi" uträttat. Vad föreningen som sådan uträttat. Vad spelarna uträttat och vad som komma skall. I stället för Ängevi Islada, Bahcohallen och Billerudshallen, kommer vi nu att spela på Hovet, Ejendals Arena, Fjällräven Center och Scaniarinken! Jävlar i mig - det här har faktiskt hänt!

Jag rannsakar mig själv ordentligt och ser tillbaka på mina 40 år som aktiv i klubben. Jag var lycklig nog att närvara som en i teamet 1988, nästan exakt på dagen 30 år tillbaka, då VIK tog klivet upp i Elitserien. Det var en mäktig känsla som jag burit med mig som det bästa hockeyminnet i mitt liv. Plötsligt inser jag - prestationen som den här säsongens spelartrupp har gjort, slår "88-orna" med hästlängder! Det här är det minnet som jag kommer att bära allra längst fram i mitt hockeyliv som det absolut största och mest fantastiska jag varit med om. Hur kan jag säga det? Jo så här: Prestationen 1988 var gigantisk. MEN - det var resultatet av en 12 år lång kamp och lagbygge, som slutligen resulterade i en efterlängtad elitserieplats. MEN den var liksom målet som alla mer eller mindre förstod skulle uppnås.

När Patrik Zetterberg satte sig ner och började forma årets VIK-lag, samtidigt som Mats Brokvist spottade i nävarna och började bygga upp en ny organisation ur en mer eller mindre ruin, så fanns ingenting! I slutet av maj fanns inte en enda spelare under kontrakt. Man hade tappat 19 spelare ur den gångna säsongens trupp, plus dussinet av de allra bästa juniorerna. Några spelare hade antytt att de skulle vara kvar, men inget var klart. Bygget startade och sakta men säkert började ett lag formas, under ledning av eldsjälen Thomas Paananen. Pusselbitarna föll på plats en efter en. Serien inleddes men spelet hackade och fungerade bra stundtals, men det blev en del grundstötningar. Delmålen passerades ett efter ett. Grundserien, AllEttan, playoff 2, playoff 3 och plötsligt var man framme i Kvalserien!

I dag är "vi" hockeyallsvenskar igen! Och jag tvekar inte en sekund när jag säger att den här prestationen är det absolut största jag haft äran att vara delaktig i. Jag är sjukt stolt över att kunna säga att jag varit med och bidragit. Att få ha varit en kugge i det här egentligen lilla maskineriet, som har uträttat så ofantligt mycket på mindre än ett år. Hur slitet har varit för Mats Brokvist, "Bersa" och Eriq på kontoret, kan nog ingen utomstående fatta. Hur hårt och hur mycket killarna i laget har slitit och drivits i Helena Ambjörns stentuffa uppbyggnadsträning och hur hela ledarteamet har format truppen. En trupp där ingen varit heltidsproffs, där spelarbudgeten i stället för cirka åtta miljoner året innan, krympt till drygt en (!) och där spelarna format sig och skapat en lagmoral och en stolthet för klubbmärket, som saknar motstycke i föreningens historia. Jag har ALDRIG upplevt en lagsammanhållning och en moral och ett så gigantiskt kollektivt laghjärta som denna säsong!

Att detta även uppmärksammats av fansen och att dom har tagit "VIK 2.0" till sina hjärtan, understryker bara vad jag menar. Aldrig har samhörigheten "Fans/VIK" varit större och varmare. Kärleken från fansen är vad som har drivit laget och som svetsat samman staden Västerås med sitt älskade hockeylag.

Därför säger jag med bestämdhet: VIK 17/18 och vad som åstadkommits, är mitt allra största hockeyminne genom tiderna. Så här drygt ett dygn efteråt, kommer det fortfarande tårar när jag tänker tillbaka. Jag är en emotionell person, men att gråta glädjetårar efter en hockeyframgång har jag faktiskt aldrig tidigare gjort! Jag är stolt över att vara VIK-are!