Svenska Spel

En VIKtig intervju om ungdomsverksamheten och High Five

Publicerad: 2018-09-13 17:00

Det här är den längsta text vi någonsin publicerat på vik.se. Vi väljer att göra det för att den är VIKtig.

Vår skribent Peter Ståhlbrand har suttit ner en timme med Kent Olofsson, ungdomsansvarig, och Jonas Hyttring, styrelseledamot och ansvarig för High Five.

I en lång intervju berättar de om sitt enormt VIKtiga jobb i föreningen. Vi lät dem prata till punkt. Läs texten i sin helhet.

/Västerås IK

Kent Olofsson, du är anställd som Ungdom- och ungdomsansvarig i Västerås IK sedan en månad tillbaka, berätta lite om din bakgrund inom hockeyn.

KO - Jag har stått på skridskor sen jag var två år och har spelat hockey sedan jag var sju år. Jag startade min karriär i VSK, sedermera VHC, och hamnade i VIK som 13-åring. Här gick jag igenom pojklagen upp till A-laget där jag spelade två säsonger. Efter det var jag ut i Frankrike, Norge och Mjölby, sen avslutade jag i Enköping där jag träffade kärleken. Sen halkade jag tillbaka in i hockeyn när min grabb började spela (Albin Olofsson, J20) och det tog inte många minuter innan jag var ledare, på den vägen är det. Sen har jag funnits med egentligen från hockeyskola upp till J20 Superelit. Så jag har väl haft ett litet finger med i alla lag i VIK.

 

Vad är din inledande känsla om ungdomshockeyn i Västerås IK såhär en månad in i tjänsten?

KO - När den här tjänsten dök upp var det något som jag själv saknade när jag gjorde resan med våra killar. Det var inte så många som brydde sig vad vi gjorde ute på Råby, utan vi kunde hitta på nästan vad vi ville. Man kände inte riktigt den här gemenskapen med VIK, visst förstod man att vi var en del av VIK, men vi var en liten egen ö därute. Man funderade mycket på hur VIK vill att en spelare ska se ut när man kommer upp. Det är väl en del i det här med att vi ska hitta en röd tråd i föreningen. Jag var just med på Team 08 ledarmöte, jag tycker vi har otroligt mycket bra ledare, men det är små öar som flyter lite själva i hockeyvärlden. Jag har stämt av med ganska många att vi gör ett ganska bra jobb upp på ungdomssidan, men vi behöver sätta en tråd så vi ser lite mer likadana ut. Sen upplever jag att vi måste göra något när vi kommer hit till Rocklundaområdet, framförallt på A-Pojk. Där tappar vi lite fart, ledare försvinner, föräldrar har mycket åsikter om det vi gör, det finns mycket som är oklart och när saker är oklara så sprids mycket rykten och korridorsnack. Det blir många sanningar på läktaren, så här behöver vi bli mycket tydligare över vad vi står för och vad vi vill göra. Här kan jag uppleva att vi har en form av identitetsproblem. Jag tror att det var Jonas, som idag är J18-tränare, som upplevde samma sak fast på juniorsidan. Att vi saknar en identitet där, vad står VIK för? Det kan jag känna att vi också gör på A-Pojk och en bit ned.

 

KO - Vi har ju två spår, vi är den enda föreningen i landet som kan erbjuda hockey hela vägen upp till 20 år, även om du inte går elitspåret. Men elitspåret är också en del av VIK. Det finns krav från sportkontoret att vi ska producera egna spelare som helst ska spela i A-laget här i VIK, det ska vara de som spelar upp VIK i SHL och det är ju det grabbarna drömmer om. Där upplever jag att vi måste bli tydligare med att vi har bägge spåren och så fungerar det, här behöver vi sätta en ”roadmap” så det blir tydligare, framförallt för föräldrarna tror jag, det är där jag upplever att oron sprids mest idag. Så vi måste vara tydligare med att berätta att det här står vi för, det här är vi stolta med och det här gör vi. Sen får man ju välja om VIK är en förening för mig som spelare. I stora drag är det väl det som jag har hunnit sätta mig in i nu. Det har varit väldigt mycket fokus på A-pojk, men det är det som satt igång nu. Men jag tror jag snart har hunnit träffa alla lag, när vi ska ta första skäret så tror jag att jag har hunnit varit med överallt och pratat med väldigt mycket ledare, så det känns ju som att jag hunnit få den kontakten.

 

KO - Sen kommer jag att finnas här på Rocklundaområdet, jag kommer vara ute i Skultuna och på Råby, för att vara ett bollplank för ledarna. Sen kommer vi behöva bygga det här vidare naturligtvis, för jag har ju bara varit här en månad än. Men jag tycker ändå att jag kommit ganska långt ändå. Jag har ju ett väldigt tätt samarbete med Jonas Hyttring här, som är ett jättebra bollplank och stöd. Även om han inte kan hockey (skratt).

 

JH – Ha ha, det stämmer ju och det får du gärna säga. Men jag kan se vissa saker ur ett annat perspektiv och dessutom lägger jag mig inte i hockeyn, eftersom jag inte kan den.

 

KO – Just det du säger, jag är ju nörd och jag kan behöva höra den andra sidan också, så det tror jag är jätteviktigt. För det är väldigt lätt att jag bara tänker hockey dygnet runt, så har jag levt i 20 år. Så det samarbetet där känns bra. Det finns väldigt mycket som jag känner att jag vill göra som finns i huvudet, men sen ska det ner på pränt och realiseras. Men jag känner ändå att det börjar hända saker, främst med utbildning. Jag känner att vi kanske legat lite efter med utbildning av ledarna, det är ganska tufft att utbilda eftersom vi är så stora. Det är nästan så att utbildningssystemet inte riktigt passar för en så stor förening som vi är. 

 

JH – Systemet sväljer inte så många ledare som vi har, vi kan inte pressa igenom den volymen av det som förbundet erbjuder i och med att det är region- och distriktsbaserat. Så vi måste hitta egna lösningar istället. Det intressanta är att jag kommer från High Five-hållet i det hela och Kent kommer från hockeyhållet. Båda två är lika beroende av att de här utbildningarna kommer till stånd. Kent för att få den utvecklingen som han vill ha i föreningen och jag på grund av att jag vill ha ledarna programmerade på ett bra sätt som gör att det blir mycket mindre High Five när de kommer upp i åren. Så det ger bägge sidorna lika mycket det här. 

 

Du tog upp att du är mycket ute i yttre tjänst, ute hos ungdomslagen, vad är det du kan bidra med där ute?

KO – Jag tror det är mycket att vara ett bollplank, för det är samma sak för dem i nästa steg, när du står där ute på isen så är du mycket inne i ditt. Att få lite feedback på det du gjort, vad som funkar där ute på isen, du är mycket inne i ditt eget samtidigt som du ska ta hand om 30-40 ungar, så att komma med feedback på olika övningar är en stor del. Det är det första de säger när man träffar dem att det är ett bollplank de vill ha. Det värsta som finns är att hamna själv och grubbla, nu är ju de ett gäng, men de är lite isolerade där ute så jag försöker bidra med influenser från ett annat håll. Sen har jag ju lite erfarenhet eftersom jag själv gjort resan, vi gjorde ju både bra och dåliga saker. De bra sakerna kan de gärna få återanvända, de dåliga behöver de ju inte återupprepa. Sen kommer det alltid finnas misstag, ingen gör rätt hela vägen. Men det är väl mycket det, att finnas där ute och få ledarna att också bli sedda. Det viktiga är att finnas där ute, ibland kan det vara att sitta med materialförvaltarna eller lagledarna och ta en kaffe. Träffa föräldrarna, det kan också ta bort mycket rykten att få höra det direkt från mig.

 

KO - Sen har jag en förmiddagstjänst på Viksäng, med hockeyprofilen där. De har ju vissa obligatoriska ämnen inom idrotten, som orientering och simning, även där är jag med. Det tror jag är en jättevinst ur ett perspektiv som kanske inte främst är hockeymässigt. Jag ser ju de här barnen både morgon och kväll, det tror jag är en jättevinst. Jag kan fånga upp sånt som händer på ett annat sätt. Det är jobbigare att ha varit jävlig i skolan och sen möta mig här nere när jag vet om det. Sen är det en vinst hockeymässigt också såklart, de får ju träna två gånger extra i veckan och gör vi det bra så kommer det också att märkas.

 

Du var inne på det lite kort innan, vi är en av Sveriges två största hockeyföreningar i konkurrens med Linköpings HC, vad betyder det att det finns dubbla J18 och J20 såväl elit som bredd?

KO - Ja, när det gäller storleken så vet jag inte vilka som är störst, det svänger lite fram och tillbaka, de har ju inget J20 på ungdom, i och med att vi startar det så tror jag att vi är större. Jag tror, att om du tänker bort elitsidan, så är vi den enda föreningen som erbjuder hockey hela vägen från första skäret till J20 och det är något jag tycker vi ska stolta över att det finns. Sen ska vi också vara klara över att det finns en elitsida och den är också någonting som vi måste göda. Bägge sidorna finns och för mig finns det ingen motsats mellan bredd och elit, för bägge två behöver varandra. Desto fler vi är, desto större chans är det att vi har ett guldkorn när vi kommer upp i åldrarna. Sen är det ju så att alla kommer inte bli hockeyspelare på elitnivå, men man kan ju spela hockey av andra skäl än att man ska bli NHL-proffs. Det tror jag är något som föräldrarna missar ibland, mer än killarna och tjejerna själva. Vi har nog ganska många här nere som spelar hockey av en helt annan anledning än att de ska bli proffs. Sen har vi några som drömmer, definitivt, men det är ju en del av tjusningen och det är så härligt att det finns, att vi kan ha bägge delar. Det är en jättestyrka tycker jag.

 

Hockeyskolan är ju väldigt uppskattad med väldigt mycket deltagare, det var en artikel i Expressen om en familj från Syrien som deltog i hockeyskolan. Hur viktig är hockeyskolan ur ett samhällsperspektiv?

JH - Den är lika viktig som Fotboll, handboll, basket och andra sporter. Det vi lider av i hockeyn är att den inte är lika lätt att komma intill. Vi är inne i hallar, vi tränar på en årstid när folk inte är ute och rör sig.

 

KO – Om vi pratar integration så är ju inte hockeyn den första idrotten som man tänker på, utan till exempel fotboll och basket ligger ju kanske lite närmare. Hockey är snarare lite exotiskt.

 

JH – Förbundet redovisade siffror att det är ganska konstant så att sex procent av en barnkull börjar med hockey, ibland har vi stora kullar och ibland har vi små kullar. Men det är inte för att procenten ändras, utan det är storleken på barnkullarna de åren. Exempelvis så är kullen född -08 där jag kommer ifrån mindre än både -07 och -09, men det är mycket riktigt så att det inte var lika många i starten. Men det är ganska få barn som väljer ishockey som en av sina lagsporter. Det syns framförallt ute i kranskommunerna till Västerås, där de sällan kan ha rena årskullar som vi har inne i VIK upp till U15

 

KO - Även om vi lider mer än många andra så kan man se det generellt att det drar sig mer och mer till storstäderna som samhället i stort.

 

JH – Den viktigaste rekryteringsperioden vi har i yngre åldrar är egentligen jullovet, för då finns det is och istider vilket gör att lag börjar åka. Så de yngre lagen får ju en påfyllning genom hockeyskolan, sen kommer en lite mindre våg under jul- och nyår när de åker skridskor med föräldrarna.

 

KO – Det är ju skridskoåkningen som är den där barriären man behöver komma över. Det var som jag sa i början, jag stod på skridskor när jag var två år, men det är inte så längre. Det finns inte lika mycket isar som ligger nu som tidigare, förr fanns det fler spolade isar över stan, nu är de koncentrerade ner till Rocklundaområdet. Det gör att det inte åks skridskor på dagis och skolor på samma sätt som det gjordes förut. Det är en ganska stor barriär. Kan du åka skridskor, vilket är en fantastisk känsla när du lärt dig, så är steget in i ishockeyn inte lika stort. Jag tror att vi måste få fler att åka skridskor.

 

Västerås IK har inlett ett samarbete med S:ta Gertruds skola på Hammarby, en skola där väldigt många barn har invandrarbakgrund, kan du berätta lite om det samarbetet och vad ni hoppas det kan generera?

KO - Det inleds ikväll med en typ av informationsmöte, där vi berättar vad hockey är och hur det fungerar. Sen kommer vi bjuda dem på en match och de ska få komma ner på en friluftsdag för att lära sig åka skridskor. Naturligtvis hoppas vi att det kan göra att någon eller några fastnar för det här, som tycker att det är kul. Någonstans finns självklart också hockeyns Zlatan, det här är ett sätt att se om vi kan få någon att intressera sig för hockeyn. Bara att få vara på en match, det är nog definitivt den häftigaste sportupplevelsen i den här stan, att se livehockey. Det kan ju ge dem drömmar att bli hockeystjärnor också.

 

Hur viktig är den här typen av insatser för att locka fler barn, oavsett bakgrund, att välja hockeyn. Så fler än sex procent av barnkullarna väljer att börja spela ishockey?

JH – Det är jätteviktigt, det finns ju grundläggande faktorer varför vi håller på med det här. Hockeyn är produkten som blir av det, men underliggande är att barn och ungdomar ska få en sund livsstil, att man ska få idrott i sitt liv. Det är det ena, det andra elementet är att vi tycker att idrott är så givande som lagidrott. Så det finns ju fler underliggande element än bara hockeyn, det är viktigt att få barnen att röra på sig och bli en del av en grupp. Nu har vi produkten hockey att erbjuda. Den är lite mer svårtillgänglig, för att dra en liknelse, mina tjejer rider och där kan du ju inte gå ner på stan och hitta en häst på ett hörn, utan du måste anstränga dig och visa ett intresse likt hockeyn. Så rekryteringen är en utmaning för oss.

 

KO - Jag har ju också en dotter som rider, bägge idrotterna är nästan som en livsstil och det gör ju det lite mer svårtillgängligt. Där lider vi också av att vi inte har närheten som fanns när jag växte upp, vi behövde ju inte åka utanför länet utan vi hade matcher inne i stan med VHC. Nu blir det mer resor, hockeyn kräver lite mer. Du måste ha utrustning, men där har vi våra låneutrustningar. Det finns också en köp- och säljsida på Facebook som är väldigt populär där man kan köpa begagnad utrustning.

 

JH - Där har vi också ett erbjudande där du som intressent och sponsor till VIK kan köpa en hockeytrunk för 10 000, som innehåller en komplett utrustning som barn kan låna. Då gör man en god gärning för att vi ska kunna upprätthålla bra utrustning för barn i yngre åldrar.

 

Sen förra veckan så finns Västerås IK Ungdom på Facebook och Instagram, hur viktigt är det att finnas på sociala medier för ungdomsföreningen?

KO – För mig i min roll känns det jätteviktigt, dels handlar det om att syns du så finns du. Dessutom kan vi visa att vi är ute och jobbar aktivt, det kommer inte bli många bilder från kontoret från mig utan vi vill visa att vi är ute i verksamheten. Att vi visar att min roll är ute i kärnverksamheten, som är hockeyn, så det är jätteviktigt.

 

Kan det även bidra till ökat intresse och engagemang bland barnen, att få se sitt lag på sociala medier?

KO – Intresset är stort, det kan man se på den veckan vi har varit igång, det är ju faktiskt barnen som hittar dit främst än så länge. De tycker nog det är väldigt roligt, jag hade en fysaktivitet med sjuorna på Viksäng i morse och direkt när det kom ut filmklipp så triggade det dem lite, återigen vi vill alla synas.

JH – Det är ur två aspekter vi vill ha den här närvaron. Den ena är att vi är en väldigt decentraliserad organisation, det innebär att de här ledarna som Kent nu syr samman kanske inte träffas så ofta genom naturliga orsaker. Vissa är ute på Råby, vissa är ute i Skultuna och man tränar olika tider, så det ena är att bygga en klubb. Det gör ju att även våra interna ledare, volontärer och andra märker hur mycket som händer i föreningen som de inte annars skulle se. Det andra är lite av det vi var inne på tidigare, det kan mycket väl vara en stor motor till rekrytering av andra barn och ungdomar som vill komma in och vara med här. Det är ju ett sätt att synas och vi vet att VIK-familjen, då räknar jag också in alla fans. De är jättesnabba på att vara med och gilla vad vi håller på med. Jag är ju också ansvarig för vårat sommarläger, VHL, där märkte vi tydligt att vi fick otrolig spridning på våra videoklipp och bilder när det hoppade till VIK Support, eller att VIK centralt gick in och gillade någonting. Så vi ser hur viktigt det är att vi håller samman och sprider det här. För är till exempel VIK Support inne och stödjer det får ju VIK Support nya intressenter bland våra ungdomar. Vi skickade ut ett stort utskick i måndags till alla VIK-ledare att vi  finns på sociala medier, då var vi tydliga med att det här är inte ett forum där vi främst lägger ut matchresultat, utan vi vill visa på att vi är en klubb och att det handlar om utveckling. Vi vill därför ha material från till exempel träningar, ledarträffar, cuper med mera. Visa på aktiviteten som finns.

 

Inom ungdomsidrotten så arbetar ni efter High Five, ett program framtaget av Rädda Barnen, hur har det arbetet sett ut historiskt?

JH – Det började en gång i tiden med att jag var engagerad i Team 08 och samtidigt var med som resurs i ungdomsutskottet. Det man märkte ganska tydligt var att vi har haft problem, som inte nödvändigtvis är kopplat till hockeyn utan generellt för ungdoms- och lagidrott. Det fanns olika viljor och olika syn på saker och ting. Det gjorde det ganska klart för mig att det gick ganska mycket snack i korridorerna om att det finns ledare, spelare och föräldrar som beter sig illa. Det kändes som att alla vet vad som händer men ingen tar tag i det. En annan fråga vi hade var varför vi tappar barn i så tidig ålder inom hockeyn. Då började vi titta på varför barn lämnade hockey som idrott. Eftersom jag inte är ett dugg intresserad av högersväng, vänstersväng, innerskär och ytterskär utan mer att erbjuda ungdomarna en möjlighet att klara av de bitarna, så började vi titta på ett program mot kränkning, mobbning, diskriminering och sexuella trakasserier. Jag fick mandat att ta hand om den här frågan så jag började titta runt, för någon måste ju löst det här tidigare. Det var så vi kom i kontakt med Rädda Barnen och fick reda på att de hade ett beprövat program för det här. Ett program som redan var implementerat på 300 idrottsföreningar. Det intressanta med oss var två saker, dels storleken på föreningen, vi är den största föreningen som är med i High Five. Det andra är att vi är en hockeyförening, det var mycket mer vanligt med små föreningar inom andra idrotter. Så det blev en utmaning för både oss och Rädda Barnen, hur ska vi genomföra programmet på en så stor förening?

 

Hur har arbetet sett ut de här två åren som ni arbetat med High Five?

JH – Vi gjorde en sak väldigt bakvänt, hela programmet går ut på att man först gör åtgärderna och sedan mäter man. Vi valde att först göra en mätning för att ta pulsen på föreningen just nu, vilket gjorde att vi fick fram en bild på hur ledare, äldre spelare och föräldrar anser att det är i föreningen. Den mätningen gjorde vi för ett och ett halvt år sen. Vi valde att lägga ut den oredigerad på VIKs hemsida, såhär ser det ut i vår förening. Utefter det så började vi lokalisera vart det brinner mest. Då kom vi fram till ett antal punkter. Det finns inte så mycket mobbning, det finns inte heller så mycket sexuella trakasserier. Däremot så har vi mer av det som uppfattas som kränkning och diskriminering. Det vill säga att man känner sig orättvist behandlad eller på ett eller annat sätt blir kränkt. Vi kan också se att det accelererar i ålderskullarna. Det vill säga att i de yngre åldrarna är ledarna och föräldrarna ganska överens om att det är lugnt. Så jag skulle vilja dela in det i tre faser när det gäller våra barn och ungdomar som är det viktigaste i det här.

 

JH - I de yngre åldrarna är inte barnen ”streetsmarta” än. Därför uppstår det inga konflikter mellan ledare och föräldrar eftersom det inte finns något att ha konflikter om. I de fall där barnen kränker varandra kan ledare och föräldrar agera direkt, det är som när barnen är små och de gör något dumt så kan man agera direkt och säga att ”vet du vad, vi gör inte så”. Så tas det hand om direkt. Sen när man kommer upp i åldrarna och barnen kommer upp i 10-11 år, då börjar barnen bli ”streetsmarta”. Det är det ena som händer, det andra som händer är att föräldrarna börjar backa tillbaka mer för barnen klarar sig själva, något år senare så börjar ledarna kliva tillbaka mer från omklädningsrummet för de sitter i ledarrummet och drar upp hur träningen ska se ut, då minskar vuxennärvaron. Då kommer nästa fas, vi är inte tillräckligt mycket hos barnen för att coacha dem. Då händer följande, incidenten uppstår, men vi är inte närvarande för att uppfatta den. Då får vi informationen senare, när vi då går in i det här läget blir vi dömande och inte coachande. Istället för att säga ”vänta nu grabbar, sätt er ner nu” så blir det ”Men vad har du hållit på med”, då blir det dömande som vuxen. Det är en jättestor skillnad, som inte är unik för hockeyn utan det måste vara så i skolan också. Det som också börjar ske mellan 13-16 år, det är att klubben börjar luckra upp lite och titta på vilken förmåga vi har här och nu. Fram till dess behandlas alla ganska lika, med att alla spelar lika mycket och alla tränar lika mycket. I den här åldern blir det mer att dela upp det i olika träningsgrupper och då börjar föräldrarna skruva på sig. Det vi upptäckte där som var den stora saken var inte att det skedde, utan att vi inte var transparenta. Ledarna tänkte att ”de kommer inte att märka det”.

KO – Det var lite det jag var inne på tidigare, vi är lite ängsliga för att tala om det, istället smusslar vi med det lite.

JH – Det första som sker är ju att de som sitter på läktaren märker att det inte ser ut som det brukar. Nu låter det som att jag klagar på allt men så är det inte alls, utan vi har inte speciellt stora problem i föreningen, men de som finns ser lite olika ut. Jag glömde berätta det, i de yngre åldrarna så började vi titta på varför barnen slutade. Merparten av det är exempelvis att de inte har kompisar utan har mer kompisar i en annan idrott. En annan aspekt är att de kanske inte trivs, då började vi titta på varför inte. Jag brukar då dra den här jämförelsen. När föräldrar och spelare möter oss så kommer vi i logotyper, sponsortryck med texten ledare, vi anses vara fullfjädrade ledare. Vad föräldrarna inte ser är att vi var där en kvart innan och hängde av oss läkarrocken eller bilbärgarrocken. Vi är ju föräldrar som bara tagit ett steg längre än andra och tagit på oss ledaransvaret för barnen. Det är inte alltid man vet om det. Jobbar man med barn i yngre åldrar så behöver man få en push och hjälp och inte bara lär sig höger- och vänstersväng, inte bara vad barn ska träna utan även hur barn ska träna. Vi har barn som har ADHD, som har Aspbergers, eller dålig självkänsla. Vi har barn som tycker det är kul att träna men inte spela match och vice versa. Så i yngre åldrarna när vi pratar med ledare om vad en kränkning eller diskriminering är, så pratar vi mycket om hur vi pratar med varandra inför barnen. Värderingar och uttryck som vi vuxna använder som kan vara kränkande. Så det vi har lagt krut på i High Five är två saker när det gäller ledare och föräldrar. Det är att utbilda dem i hur barn fungerar som har en osynlig diagnos, vissa kallar det för hinder men vi kallar det för talang. Alla ledare som har varit på den här utbildningen får en Aha-känsla ”nu vet jag varför det blev som det blev”, ingen går oberörd därifrån. Det andra vi har jobbat med är att utbilda både föräldrar och ledare i vad barnidrott är. Då har vi använt oss av Klas Österberg som har forskat mycket kring barnidrott. Han behövs för att lugna alla därinne och få folk att sluta ha så bråttom, slappna av. Han slår hål på ett antal sanningar som man tror att man har.

 

JH - När vi kommer upp i åldrarna så utbildar vi ledarna mer om vad en kränkning och en diskriminering är. Det gör vi genom samtal med vad ledarna har för grundvärderingar, där är dialogen mycket viktigare. Vi pratade ju tidigare om att VIK har uppfattats lite som att det finns massor av klasser med klassföreståndare, men det finns ingen rektor. Det är vi som blir rektorn genom det här. Därför måste jag bygga upp ett förtroende hos ledarna att de kan komma till mig när de vill ha hjälp. Därför hjälper jag och Pia Andersson, som är en förälder som var med i High Five-arbetet, just för att kunna avlasta ledarna. För ibland går det så långt att det inte blir en lagfråga utan en föreningsfråga, som exempel föräldrahets. Då kan jag träffa de här föräldrarna tillsammans med ledarna och betona hur viktigt det är för föräldrarna att välja en annan väg. Kommer vi sen till den äldsta nivån, U15 och uppåt, då handlar det mer om att träffa spelarna, de olika individerna. Där är det viktigaste för oss att separera sport och beteende, är det någonstans det är viktigt att börja tänka att jag är en kugge i ett lag som ska vara framgångsrikt så är det i den åldern. Det är där som det är som mest jobbigt att vara ungdom oavsett sport. Här lägger vi på tre moment till, vi har elitspåret, vi hockeygymnasiet och vi har TV-Pucken. Det har varit ganska lugnt fram till dess, sen kommer allt i en klunga. Det är också mycket därför jag och Kent har jobbat mest med A-Pojk sen det drog igång. Där jobbar vi mer på att separera beteende från sporten. Hur kommer det sig att hockeyn inte har samma rykte som sporten handboll är också en kontaktsport. Men vi inom hockeyn har att jobba på varför det är så aggressivt. Det här året har vi fokus på spelare, förra året var det fokus på ledare och föräldrar, men det här året blir det mer fokus på individen. Eftersom High Five nu finns med i styrelsen i och med att jag också sitter i styrelsen, så är det här en föreningsfråga som bereds lättare tillgänglighet på elitnivån.

 

JH - Två åtgärder jag och Kent har gjort i år är dels övergångar från andra klubbar, det är också en High Five-fråga i slutändan, det kan i förlängningen bli en kränkning av dels våra egna spelare men även vår grannklubb om det här sker okontrollerat. Därför har vi tagit bort eget ansvar vid övergångar och istället har vi en grupp som leds av Kent som tar emot alla förfrågningar, lagen bestämmer inte detta själv utan det sker centralt. De är tre stycken som bestämmer detta som har fått riktlinjer över acceptabla och icke-acceptabla övergångar. Det är för att vi inte ska tömma våra grannklubbar på spelare som har möjlighet att spela hockey där. Den andra saken vi har gjort är att vi har gått ut med riktlinjer för hur vi ska få tjej- och killhockey att jobba mer dynamiskt med varandra för att vi ska få tjejhockeyn att växa. Att jobba med tjejhockeyn utifrån en bättre utveckling som hockeyspelare. Där behövs det att man blandar killar och tjejer beroende på var man står och är. Man pratar om nivåindelning i idrott, det kan vara att man tar en grupp människor och säger att de ligger på samma nivå.

 

JH - Det vi jobbar långsiktigt med är där det nyper, om vi pratar hockeygymnasium, TV-Pucken och elit. Det handlar om att bygga system som vi har insyn i, så det inte hänger hos en person som blir väldigt utsatt. Vi vill också bygga en transparens runt det så alla vet hur det går till och varför. Så det blir huvudfokus förutom spelarna i år. Löser vi det så har vi hjälpt många unga att få en mycket behagligare tillvaro.

 

KO – Det är ju så att det handlar om känslor och det kommer alltid att finnas. Men vi måste bli tydligare och få en ökad transparens så man vet vad man ger sig in i.

 

JH  - Kent och jag brukar säga såhär, vi måste bestämma oss för vilka produkter vi levererar. Då måste vi bli tydliga till föräldrar och spelare att de inte söker en produkt som vi erbjuder om så inte är fallet. Vi måste också få fram att det inte finns något motsatsförhållande mellan bredd och elit. Det enda sättet det funkar på är att vi måste kunna stå på bägge benen. Skulle vi börja vackla och är i mellanlandet så uppstår bekymmer, det skapar oro bland folk runtomkring.

 

KO– Det är som du säger, vi måste bli tydligare, vi måste våga stå för att vi är på två ben. Vara tydliga med vilka produkter som vi har, sen får man välja om det fungerar för individen.

 

JH – Sen är det viktigt ta bort de här enmansgreppen där det hänger på en person, för då blir processen sluten och oroligheter uppstår, hur ska den enskilda personen kunna se allting? Men har vi en grupp på två-tre personer runtom så kan vi tydligare framföra att det här står klubben för. Det är inget hokus pokus utan gäller att ha total transparens och är man ut med det i tid så lägger sig lugnet. Det sista är också att låta barnen välja mer vad de vill göra, alla i föreningen har rätt till sin egen dröm. Alla i föreningen har rätt att stötta din dröm, men ingen har rätt att rasera din dröm. Får vi mer öppenhet och transparens, vi måste ta makten tillbaka till barnen.

 

Nästa vecka kommer VIK och VIK Supports initiativ #cyklaförgulsvart gå av stapeln där man som privatperson eller sponsor kan gå in och stötta High Five-arbetet genom en donation. Vilken skillnad gör det för High Five-arbetet?

JH - Det är superviktigt, vi har ju pratat om att utveckla bra individer. Vi ser då hockeyn som ett sätt att hjälpa barnen att bli bra individer i samhället. Inte bara när de är på plats här, utan mot syskon, eller i skolan. Allt det här arbetet vi har pratat om ikväll sker ideellt, varken jag eller någon annan har någon ersättning för det här. Utan vi gör det här för att vi får gehör för att vi har bra barn ute på stan med bra värderingar. Vi har bra spelare på isen med bra värderingar oavsett om vi har framgångar eller motgångar. Vi drivs också av att om vi kan få en kille eller tjej att spela hockey längre på grund av att de inte blir utsatta för kränkning, mobbning eller diskriminering så är det en vinst i sig. Då behövs de här pengarna för att fortsätta det här projektet. För oss handlar det om att coacha våra ungdomar att bli bra individer. Som Kent har sagt tidigare, merparten av alla de barn från hockeyskola fram till förhoppningsvis tjugo års ålder, kommer inte kunna leva på hockeyn som hockeyspelare. Men de kan ha hockeyn med sig hela livet beroende på att de blir bra ledare, bra domare eller bra supportrar eller på andra sätt vill jobba runt ishockeyn. De här pengarna används just till att utveckla till spelare, ledare eller föräldrar och just i det här fallet skänks pengarna till Rädda Barnen så de kan fortsätta det här arbetet, inte bara till Västerås IK, utan alla föreningar som vill vara med i det här.

 
Peter Ståhlbrand
 

Copyright © 2015-2018 Västerås IK

Produktion och drift: Sports Editing Sweden AB